Som chef för JK fick Lambertz och hans korrupta kollegor många klagomål kring att Växjö vapenhärva (Grimslövshärvan) styrts av Thomas Bodström för att polisledningen med Leif Jennekvist/Sten Heckscher/Ali Lindholm i spetsen vilka till varje pris ville stoppa Sveriges största skandal genom tiderna, att
genom civila infiltratörer (Sinisa Nikolic, Max Åström, Peter Rätz, Mikael Löfblom m.fl.).
Journalist Nuri Kino fick all info om skandalen utav corruptio-journalist som Kino lade ut i tidningen Världen Idag (25 artiklar) med början 4 december 2004. Tidningen hotades utav Rikspolisstyrelsen och Rikskriminalpolisen dagarna innan publicering. Även Nuri Kino hotades till livet av polisen.
Rikskriminalpolisen anlitade lönnmördare Kjell Stigsson Bornerheim (augusti 2005) för att mörda corruptio.journalist vilket misslyckades, istället hittas den fd. polismannen/FN-soldaten skjuten i huvudet den 19 okt. 2005 i sin trappuppgång i Bromma Stockholm.
"Detta är inget annat än grovt vapenbrott"
I våras väcktes åtal mot Willy Palm, anställd hos Stockholmspolisen som ansvarig för vapenverkstaden och dess förråd. Palm hade också styrelseuppdrag i Stockholms Skytteförening, även där som ansvarig för vapnen. Åtalet gäller olagligt innehav av ammunition. Bakom detta åtal finns en annan, mer omfattande utredning, där förundersökningen lades ned. Detta är känt sedan tidigare, men Världen idag har granskat vad som döljer sig bakom. I vår artikelserie har vi återkommit till vapen som beslagtagits av polisen och sedan kommit ut på marknaden och använts i brott igen, vi har funnit sådana även här.
Hösten 1999 kliver en man in till Stockholmspolisens vapentillståndsenhet.
Polisinspektören Kaj Hahne tar emot honom. Mannen säger att han vill ha betalt för de vapen han har lämnat in. Hahne tittar i sitt register men finner inte mannens vapen. Mannen berättar att han lämnat vapnen till Willy Palm på polisens vapenverkstad.
Hahne blir förvånad över att detta inte kommit vapentillståndsenheten till kännedom och besöker därför vapenverkstaden.
Det ser ut som rena soprummet. Gevär, handeldvapen och bland många andra vapen en handgranat ligger huller om buller med gamla kaffemuggar, tidningar, glasflaskor fulla med krut och en massa annat skräp.
– Vi var några stycken som gick ned till vapenverkstaden och fick en chock. Till exempel såg vi ett femtiotal vapen som stod för sig själva i ett rum. Ingen av de anställda som var i lokalen ville kännas vid dem. De sade att vapnen tillhörde Willy Palm.
Hahne, och hans kollega poliskommissarie Robert Frankesson, upplever detta som en direkt samhällsfara och går därför till Per-Arne Sjöstrand, chef för serviceenheten av polisens vapen. Kontakter tas också med Sjöstrands chef.
– Vi skrev en anmälan om misstänkt brott. Det gick hela vägen upp till toppen och ned igen. Ingen ville ta tag i det här. Ingen ville att det skulle uppdagas eftersom det var för många chefer inblandade, säger Kaj Hahne.
Fyra år därefter, hösten 2003, får Evy Åström, ekonomichef och ny chef för service-enheten, signaler om att det råder allmän oordning i vapenförrådet, -verkstaden.
Hon går till Rikard Severlius, biträdande länspolismästare, och säger att någon borde titta på hur Willy Palm och hans kollegor sköter vapenförrådet. Severlius gör en anmälan, därmed initieras en internutredning. En revision görs.
Samma personer som upptäckte missförhållandena fyra år tidigare, Kaj Hahne och Robert Frankesson, ges uppdraget att göra en genomlysning av vapenverkstaden. Det första märkliga de finner är att Stockholms skytteförening och polismyndighetens vapenverkstad delar utrymme och personal. Willy Palm var vapenansvarigfunktion för skytteföreningen och samtidigt anställd av polisen för att ansvara för myndighetens vapenverkstad. Den ena är en ideell förening och den andra är en del av polismyndigheten. Hahne och Frankesson upprörs också över att vapen och ammunition för dessa blandas.
Ett tjugotal vapen som det finns licens för är borta. Däremot finner de över tusen vapen som ingen är licensierad för. Handeldsvapen, kulsprutor, en granat, flera svarta sopsäckar med polisens tårgas, knivar och annat. Det är inte heller på något sätt bokfört eller registrerat hur allt har kommit dit eller vem/vilka som lämnat in dem.
De finner också drygt ett ton ammunition, som ingen vill kännas vid. En stor del av denna ammunition är till för vapen ingen i Skytteföreningen har licens för.
Kaj Hahne och Robert Frankesson som ligger på för att detta skall utredas ordentligt blir mer eller mindre utfrysta och trakasserade. Inte nog med det; de blir fråntagna uppdraget.
– Man får vara väldigt, väldigt försiktig inom myndigheten hur man kliver. Det är minerad mark överallt och man ska inte ifråga sätta någonting eller kolla upp viktiga saker. Man ska sitta snällt om man inte känner för att jobba i cykelkällaren. Det är väldigt lågt i tak och man utsätts för trakasserier direkt så fort man säger nånting, allt detta fick jag erfara.
Vapen Hahne och Frankesson sett var plötsligt borta. Hahne säger att Stig Sandström som ansvarade för att få reda i oredan hade en fot hos polisen och en i militären. Hans uppgift var också att köra vapen till skrotning. Hahne mötte honom utanför gamla polishusets port. Hahne frågade Sandström, som han kallar Stickan, hur det går och denne svarade att det går bra. Att man har hittat alla vapen och det är i sin ordning. Och dessutom sade han att han fått med sig andra vapen som Hahne inte hade frågat om.
Världen idag träffar en person som haft inblick i hur verksamheten i vapenverkstaden sköttes. Han säger sig vara rädd för trakasserier och vill därför vara anonym. Vi kallar honom för Viktor. Det råder ingen tvekan om att Viktor har haft direkt kontakt med Willy Palms affärer.
– Jag fick en chock av all oordning. Såg ut som en stor soptunna. Det låg vapen överallt, mest under Willys skrivbord i plastpåsar. I det lilla vapenvalvet som låg i omedelbar anslutning till vapenverkstaden låg det allt annat än vapen. Reservdelar, papper och av någon anledning tomhylsor låstes i stället in. Däremot de vapen som egentligen skulle finnas inlåsta i valvet de fanns under hans skrivbord.
Enligt Viktor kände alla Willy Palm, eller åtminstone visste vem det var. Viktor påstår att vem som helst kunde köpa ammunition, alltså både poliser och civilanställda. En del bad om ett kvitto och då fick de det. Om man inte bad om det så blev det inget. Ingen registrering över vilka som köpte vad fördes. De var tysta eftersom de köpte ammunition som de inte hade tillstånd till, dessutom billigt. Sedan var de flesta medlemmar i Skytteföreningen och låtsades därför inte om något. De höll varandra om ryggen.
Willy Palm skötte skytteföreningens sysslor på arbetstid medan hans chef Per-Arne Sjöstrand skötte poliskörens. De höll tyst om varandras fritidssysslor som upptog mycket tid. Arbetsuppgifter som inventeringarna sköttes på några minuter. De låtsades inventera, skrev under och lämnade vidare. Ingen tänkte på att kontrollera om listorna var sanningsenliga. De kunde ha skrivit vad som helst på listan. Vapen som skulle destrueras kom från både allmänheten och polisen. Men i stället för att skicka vidare dem till järnbruket i Hofors hade Palm dem kvar i förrådet. Vapnen användes också i skytteföreningen. Man kunde hämta ett vapen utan att någon annan än Willy Palm visste om det.
Alltså provsköts inte vapen och jämfördes med delar funna i brott. Vapen från brott som mord och rån kan ha legat där utan att någon visste det. Willy Palm plockade delar ur vissa vapen och reparerade skytteföreningens vapen med bitarna.
När inventeringen gjordes konstaterades att det var sammanblandade vapen, både myndighetens och skytteföreningens och då delades det upp i två förundersökningar. Den ena lades ned och den andra fortsatte.
– Myndighetens egen, så klart, var det som lades ned. Argumentet är att det är spritt på för många olika personer under alldeles för lång tid. Men i själva verket är man på myndigheten rädd för vad man kommer att finna om man rotar vidare i det här. De vill mörka, de vill inte att allmänheten ska få veta. Att vara ordförande i skytteföreningen var något fint, det var ett hedersuppdrag. Många polischefer har varit ordförande, säger Viktor.
Viktor anser att Världen idag borde prata med Stefan Mella som numera är ansvarig för vapenverkstaden.
– Snälla, jag vill inte prata om den tid då Willy var här. Jag vill inte bli inblandad. Det här är obehagligt. Var vänlig och blanda inte in mig.
Ur förundersökningsprotokollen:"Förundersökningen läggs ned. Det finns inte längre anledning att anta att någon enskild befattningshavare agerat brottsligt. De brister i vapenhanteringen som framkommit har uppkommit under en lång följd av år och ansvaret för bristerna delas av för många personer för att ett straffrättsligt ansvar skall kunna krävas ut av någon enskild individ."
Kay Engfeldt åklagaren som lade ned förundersökningen tycker inte att de har lagt locket på. Allt undersöktes, anser han. Felet från början var att det inte gjordes revisioner eller ordentliga inventeringar i vapenverkstaden. Något man, enligt Enfeldt påstått inte fanns tid till. Det hade heller inte från högre nivå beordrats bättre inventeringar. Engfeldt tycker att det var fel på systemet och att ingen därför kan ställas till svars för bristerna:
– Det var ett strukturellt fel vid myndigheten, ett beteende som gått i arv.
Förundersökningen läggs inte ned för att brott inte kan styrkas utan för att för många skulle ställas till svars för brotten.
Kaj Hahne och flera andra Världen idag talat med säger att Willy Palm tog emot och sålde vapen, vilket är olagligt. Och detta har alltså pågått i minst tjugo år. Varken han eller skytteföreningen hade vapenhandlartillstånd. Hade en civil person innehaft några av dessa vapen utan tillstånd hade dessa personer omedelbart häktats och åtalats för grovt vapen brott.
– I skytteföreningens styrelse sitter och satt polischefer. Dessa personer borde ha åtalats. Det är fint att vara skytteföreningens ordförande utan att denne behöver kunna något om vapen eller föreningens aktivitet, säger Hahne när vi träffar honom på hotell Hilton på Södermalm i Stockholm.
Stig Sandström skriver under att han mottagit vapen för skrotning. Han och Willy Palm skriver under att Sandström mottagit vapen som Viktor såg fanns kvar i kasunen, förrådet.
Världen idag har kommit över en verifikation undertecknad av Willy Palm och Stig Sandström. Det är daterat 2001-10-31. Det är ett kvitto på 30 k-pistar som Sandström mottagit för att destruera. Viktor såg dock att sexton stycken aldrig mottogs av Sandström. De fanns kvar i vapenverkstaden. Varför de förfalskade dokument och låtsades skrota vapen vill ingen av dem svara på. Världen idag har sökt Palm i en månads tid. Flera gånger har en anhörig svarat och sagt att Palm ska återkomma, men detta har inte gjorts. Sandström håller sig även han oanträffbar.
Polisinspektör Kaj Hahne bläddrar i förundersökningen och säger argt:
– Ett tyskt kulgevär har inget att göra i en skytteförening. De hade inte tillstånd för det men det fanns där. Makarov, ett annat skjutvapen, har inte heller med verksamheten i skytteförening att göra, Drulov ska man till exempel skjuta mink med...han räknar upp fler vapen:
– Detta är inget annat än grovt vapenbrott. Hur kan de komma undan? Det hela tystades ned. Vi tyckte att det var skit. Det som borde ha gjorts var att man gjorde husrannsakan hemma hos Willy Palm. Han kånkade iväg, med pirra och skottkärra, grejer som kom från hans privata förråd på jobbet. Vart de här grejerna tog vägen vet vi inte. Min kollega Robban Frankesson såg det här när han var på väg hem på kvällen.
Frankesson:
– Han gick utanför station med fulla pappkassar. Jag vet dock inte vad som var i dem , säger kriminalkommissarie Frankesson.
Willy Palms kollega Stefan Mella säger att han såg sprängdeg med mera bäras bort:
– Ingen husrannsakan gjordes fast vi påpekade att Willy bar bort som attan. Attityden var att det städades och att det var det viktigaste.
Kaj Hahne, som alltså var en av de två polismän som upptäckte och sedan också utredde härvan kring Willy Palm känner att han blev utfryst och trakasserad.
– Vem vi än pratade med så fick vi kalla handen, internutredare eller biträdande länspolismästare. Till sist fick vi veta att vi inte var välkomna längre. Sedan började trakasserierna. Jag hade till exempel behörighet för att titta i register över om en person hade licens för vapen innan vi gjorde husrannsakan. Den behörigheten togs bort helt och hållet. Lars Bjöhle, chef för tillståndsenheten, kom in till mitt rum och sade att han inte litade på mig. Antagligen för att vi låg på för mycket, att vi tyckte att det var en skandal. En fullständig skandal.
Hahne säger att det inte går att utesluta att vem som helst hade kunnat hämta ett vapen, skjuta och lämna tillbaka det utan att någon skulle märka något. Det perfekta mordet.
– En rättsvårdande instans som inte kan hålla reda på sig själv. Hur många vapen som är borta är det ingen som vet. Som svar fick vi hela tiden: de har nog skrotats, alternativt: de har nog återställts.
– Det fanns inga larm eller registrering, vem som helst kunde gå in och hämta ett vapen. Vem som helst kunde säga att man var medlem i skytteföreningen, alltså även civila kunde komma och gå som de ville utan att någon kollade. Absolut noll koll. Man behövde inte skriva upp någon på en lista. Utan det vara bara att gå in. Två möjligheter att komma in, en via vakten och en precis innan vakten. Det var ingen säkerhet alls.
Poliskörens Per-Arne Sjöstrand var ansvarig för nycklarna. Av tio hade åtta delats ut till olika personer, en av dem till Willy Palms son. En visar sig en pensionär ha hemma sedan tio år tilbaka.
Vissa av nycklarna hade personer som var medlemmar i skytteföreningen, personer som inte alls på något sätt var kopplade till polismyndighetens vapenförråd och -verkstad där det låg
hundratals vapen. Två nycklar saknades och ingen vet varför.
Per-Erik Bergner vid polisens internutredare säger att det här kan gå så långt som fyrtio år tillbaka i tiden, och då inte bara i Stockholm. Han anser att man efter att detta upptäcktes i Stockholm borde ha kontrollerat hur det ser ut över hela landet.
Man borde kolla med alla skytteföreningar hos alla polismyndigheter om vilka regler som gäller.
Vapnen används• I höst hittades en pensionerad polisman, en privatdetektiv, i en trappa skjuten. I sin hand hade han ett av de vapen som fanns på skytteföreningens vapenlista över licensierade. Ett vapen som saknades under inventeringen.
• I december 2003 ringer Interpool, de vill veta hur det kommer sig att Clark Olofsson hade en svensk polispistol, en Walther PP när han sköt en holländsk polisman.
Det låg ett flertal Walter PPs och skräpade i vapenkassunen.
Interpool ringde och frågade om vapnet SBM 2002 147 68 med tillverkningsnummer 46937. I listorna från förundersökningen ser man att vapnet borde ha kommit fram under inventeringen, men återfanns inte. Det var alltså ett av de försvunna vapnen.
• En polisman, Jaan Norby, rånade en bank i Söderhamn i början av 2005, Video från banken visade att han hade en Walter –PP i sin hand.
När polischefen Olle Liljegren greps, som vi skrivit om tidigare, hade han många vapen som inte gick att härleda. Både polisinspektör Kaj Hahne och Viktor säger att dessa med all säkerhet kan ha kommit från vapenverkstaden i Stockholm Det var bara att hämta ut dem. Ingen skulle ha märkt något förutom Willy Palm som nu är misstänkt för vapenbrott.
Horungen Per Lindelöw ringde hem till den som dömts för att ha köpt/sålt vapen svensk polis köpt/sålt via sina civila infiltratörer och skrek som en kärring i luren, "varför hotar du åklagare Yvonne Rudinsson och har polisen varit hos dig och hämtat dig till förhör?"
Dokumentet som bevisar att åklagare Yvonne Rudinsson ljuger Kvällspostens två luffare rakt i ansiktet. Rudinsson vet att Per Lindelöw/Torsten Lindberg är två oduglingar som inte kan sitt jobb och därför ingen risk för åklagar Rudinsson att avslöjas.... men Yvonne Rudinsson tänkte ej på att Corruptio-journalister skulle näcka hennes franska nazi arsle som flytt till Sverige för att korrumpera Sveriges rättsväsende.
Vapenmål från 1997 med direkt koppling till Växjö vapenhärva7grimslövshärvan. ni ser tydligt Yvonne Rudinsson namn på handlingen. Något åklagare Yvonne Rudinsson till Kvällsposten sagt ej finns.
Växjö vapenhärva/Grimslövshärvan år 2001. Åklagare Yvonne Rudinssons namn syns tydligt.
